Den 22-23 mars avhölls den femte Europeiska konferensen för regioner och städer. Konferensen anordnas av Regionkommittén inom EU (The Committe of the Regions) och eftersom Danmark just nu har ordförandeskapet i EU känns valet av ort, Köpenhamn, ganska naturligt.

Regionkommittén bildades som en av konsekvenserna i Maastrichtfördraget och skälet var framförallt en växande oro för att EU skulle komma att hamna allt längre bort från den lokala och regionala demokratin och 1994 avhölls kommittens första session. Kommitten har fem årliga sessioner och dess främsta uppgift är att lämna yttranden – eller om man så vill remissvar – på de förslag som är på väg fram till Europaparlamentet och –rådet. Yttrandena skall säkerställa att regionala och lokala perspektiv inte glöms bort eller väger för lätt vid de slutliga besluten. Förutom det löpande arbetet ordnar kommitten alltså ”Summits” eller konferenser varav Köpenhamnsmötet var det femte.
Konferensen hade rubriken ”The European urban fabric in the 21st century” och tog alltså fasta på staden, stadsutvecklingen och stadens roll i omgivningen. Anslaget för konferensen sattes av EU-kommissionären José Manuel Barosso. Barosso argumenterade för regionernas, men kanske ännu mer städernas, vikt för alla olika områden inom både samhällets och EU-s utveckling. Från investeringar och global ekonomi till bekämpandet av terrordåd sådana som det i Toulouse, sa Barosso, ligger ansvaret och möjligheterna hos de människor som lever och arbetar på de lokala nivåerna. Dessutom hävdade kommissionären att när städerna får spela större roll i arbetet med att skapa en gemensam politik kommer vi att få mer valuta för våra skattepengar. Barosso avslutade sitt anförande med att påminna oss om att själva ordet ”citizen” betyder en som bor i en stad. Att vara ”citizen”, menade Barosso, är att vara aktör och ett annat intressant seminarium handlade just om aktörskap eller förmågan att involvera medborgarna vilket ju skulle kunna sägas vara samma fråga från ett annat perspektiv.
Professor Simon Günther från universitetet i Hamburg gjorde en mycket intressant analys av hur formen för medaktörsskap i sig själv var ett politiskt beslut. Günther hävdade att den verktygslåda för delaktighet som vi alla kände igen – med allt från insändare till World Café – i sig själv innehåller politik. Valet av metoder är i sig själv ett politiskt val eftersom det också talar om vilka människor som kommer att vara involverade.
Programmet i övrigt bestod av en rad workshops och anföranden, de allra flesta på temat urbanisering eller stadsutveckling. En väldigt tydlig och entydig argumentation var att staden och det urbana livet är en förutsättning för hållbarhet – inte minst miljömässig sådan. En annan intressant och, som det verkar enande, bild är att staden är fundamentet för både ekonomisk och social tillväxt. Under ett annat seminariepass, denna gång i plenum, hävdade Alfonso Vegara, från Fundacion Metropoli som arbetar med stadsutveckling på många ställen i världen, att det medvetna byggandet av miljonstäder förmodligen är mänsklighetens största utmaning någonsin. Städer är, säger Vegara, de verkliga aktörerna i framtidens värld och ekonomi.
Konstruktionen av dessa städer är därför av helt avgörande betydelse och den viktigaste faktorn är innovationsförmågan eller innovationskulturen.
Under konferensen fanns flera framgångsrika städer representerade i form av en utställning. Under rubrikerna vacker, grön, smart och inkluderande presenterades goda exempel – både vad gäller ambition och faktiskt genomförande. Självklart fanns cykelstaden och värdarna själva, Köpenhamn, med under rubriken ”Gröna städer”.
Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt avslutade konferensen med att peka på något som faktiskt inte varit särskilt framträdande under konferensen, nämligen behovet av att också näringsliv och privat sektor måste involveras och involvera sig i utvecklingen mot, vad Thorning-Schmidt kallar, en Europeisk grön supermakt.
Det känns, efter en sådan här kraftsamling, att den klassiska diskussionen om regionbildning där fokus i någon mening ligger på ytan och dess yttre gräns, får allt starkare konkurrens av en begreppsapparat där centrum, d v s staden, är viktigare är området i sig själv och definitivt viktigare än periferin.
Lämna en kommentar