Till konstkritiken och sportjournalistiken kan vi nu foga stora delar av tillväxtdebatten. Gemensamt för de här tre är att man ganska fort får en känsla av att de har ett förvånansvärt distanserat förhållningssätt till den företeelse de faktiskt säger sig analysera eller förstå.

I vart och ett av exemplen är det naturligtvis lätt att skapa enkla poänger på det faktum att kritiker, journalister och debattörer alldeles uppenbart inte har förmågan att själv skapa det som de är satta att bevaka. Det är förstås inte konstruktivt. Det finns egentligen inga skäl att anta att man måste kunna måla för att dissekera konst, spela fotboll för att analysera en match eller driva företag för att förstå tillväxt. Det är förmodligen tvärtom så att distans och avsaknad av egna erfarenheter är en god förutsättning för en vettig analytisk utsiktspunkt.
Men… det som oundvikligen händer är att den här från början sunda distansen så småningom ökar till den grad att vi faktiskt har två helt separata miljöer. En för konstnärer och en för kulturkritiker. I den förra diskuterar konstnärer konst, i den senare diskuterar kulturkritiker kulturkritik liksom sportjournalisterna börjar diskutera själva journalistiken och intervjua varandra. Det som borde varit en övergripande metanivå, en läktare om man så vill, har alltså blivit en ny arena. Allt fler av oss får en känsla av att argumenterandet på denna nya plats kan fortsätta i evighet, trots att konstnärerna slutat och idrottarna lagt skorna på hyllan.
Precis det här riskerar att hända med vår tillväxtdebatt. Konferenser, tidningsartiklar och politiska debatter blir allt vanligare och signalerar tydligt att de här frågorna måste få ta större plats i samhällsutvecklingen. Men de tenderar också allt oftare att på något märkligt sätt handla om sig själv. Det som borde vara bakgrund har blivit förgrund och de som faktiskt är aktörer, entreprenörer och innovatörerna lyser med sin frånvaro.
Den här utvecklingen har konsekvenser som sträcker sig från det enbart komiska till det verkligt bekymmersamma. Var på skalan vi hamnar beror på huruvida debatten/kritiken har någon betydelse för det jag kallar den faktiska företeelsen. Med en grov förenkling konstaterar jag att i de tre exemplen ovan förhåller det sig på tre helt olika sätt i det avseendet.
Konstkritiken har väldigt liten betydelse för konstnärers villkor och det är därför mest lustigt, och inte särskilt skadligt för det verkliga kulturlivet, när kulturdebatten tappar verklighetsförankring och handlar om sig själv.
Med idrotten förhåller det sig lite annorlunda. Våra samfällda investeringar och ekonomiska ansträngningar är, när det gäller idrott, i viss utsträckning beroende av debattklimat och journalistik och det betyder att det faktiska idrottandet i Sverige är beroende av en relevant idrottsdebatt.
När det gäller innovationsförmåga och tillväxt slutligen är förhållandet ännu starkare. Beslut om skolans utveckling, infrastrukturbyggen, integration och invandringspolitik eller lokala prioriteringar för att stödja näringsliv och försörjning är oerhört viktiga för de faktiska innovatörerna, entreprenörerna och tillväxtmotorerna. Det är därför inte lustigt alls, snarare motsatsen, att debatten om tillväxt och innovation allt oftare tycks föras i forum och av människor som är lika långt ifrån verkligt entreprenörskap som en pretentiös kulturkritiker är långt ifrån verklig rock ’n roll. I båda fallen finns det skäl att ofta och kraftfullt påminna om vem som är aktör och vem som är observatör. Det sorgliga faktum att de flesta kulturjournalister har bättre betalt än de flesta musiker förändrar inte det faktum att själva värdet skapas av just musikerna. På precis samma sätt förhåller det sig med all annan samhällelig tillväxt.
Lämna en kommentar