En löpare vet att i branta sluttningar måste man ta kortare steg. På samma sätt är det i ett samhälle där innovationsgraden ökar. De långa kliv som lämpar sig väl för ett relativt beskedligt utvecklingstempo måste bytas ut mot ett mycket snabbare fotarbete framöver. Men det ställer också krav på själva underlaget. Hur ser ett samhälle ut där de få och långa stegen byts ut mot många och korta?


Forskning och innovation står överst på EU:s dagordning för tillväxt och jobb. Samtidigt oroar vi oss över att klyftorna ökar och att grupper som hamnat utanför arbetsmarknaden i allt högre grad tycks förbli utanför. Kanske finns det ett samband här? Kanske finns det skäl att fundera över hur innovationsgraden påverkar rörlighet och utvecklingsmöjligheter i arbetskraften?

Jag föreställer mig att ett samhälle kan liknas vid ett landskap i vilket vi alla traskar omkring. Om samhället är helt utan innovation är landskapet ganska platt. Det är inte mer ansträngande att gå åt det ena hållet än åt det andra och det finns heller inte några platser som är bättre än andra. Det är rimligt att tro att människor i det här landskapet kommer att stå relativt stilla. I den mån de rör sig kommer de förmodligen att röra sig åt alla möjliga håll och vi sprider ut oss över hela kartan. Ett sådant samhälle har förmodligen aldrig funnits, åtminstone inte så länge vi kallat oss människor. Alltså inför vi en egenskap i vårt landskap som vi kallar utveckling. Landskapet är inte alls platt utan i stället är det en långsträckt sluttning. Att flytta sig uppåt i sluttningen är detsamma som att förbättra livet för sig och sina medmänniskor. Några kommer fortfarande att stå stilla där de är men de flesta kommer att försöka flytta sig uppåt. Eftersom uppåt är samma sak för alla människor, oavsett var de står, så kommer de också att ha i stort sett samma riktning för sina strävanden. Vi har fått ett lärande samhälle.

Efter en tid ökar vi innovationsgraden något. De mänskliga ansträngningarna bär frukt och just vår egen förmåga att bli mer och mer innovativa innebär att själva sluttningen vi lever på blir brantare och brantare. Den uppenbara lösningen när en sluttning blir för brant är att bygga en trappa. Trappstegen heter grundskola, gymnasieskola, högskola, arbetsliv och olika typer av karriärsteg. I ett lagom brant samhälle kan vi alltså se till att alla klarar sig genom att skapa tre eller fyra distinkta trappsteg som leder till den första anställningen. Därefter ser vi till att yrkeslivet i sig själv innehåller fyra-fem trappsteg innan pension. Inget av stegen är oöverstigligt högt och i stort sett alla tar sig upp till arbetslivet och de flesta tar åtminstone några steg vidare efter det att de fått sitt första jobb. Alla klättrar inte hela vägen men eftersom sluttningen är relativt beskedlig är också höjdskillnaden mellan de som tagit färre steg och de som tagit fler ganska acceptabel. De kan dessutom fortfarande både se och kommunicera med varandra.

Men, innovationsgraden fortsätter öka. Det är både ofrånkomligt och önskvärt. Det är faktiskt fortfarande det eftersträvade resultatet av vårt arbete och det är nu EU säger att själva innovationsförmågan, själva lutningen i landskapet, är det som avgör om vi och våra efterkommande skall kunna förbättra livet och samhället. Alltså blir sluttningen vi lever i brantare och brantare. Eftersom vi inte förändrar antalet trappsteg utan bara vinkeln på trappan kommer varje steg att bli högre och högre. Det betyder två saker. För det första kommer fler och fler att stanna i trappan, inte därför att de inte vill gå längre utan därför att de stött på ett enskilt trappsteg som är för högt. För det andra kommer höjdskillnaden mellan de som tagit många steg och de som bara tagit några att bli allt större. Till slut är skillnaden så stor att det börjar bli svårt att kommunicera och hålla kontakt mellan dem.

Trappan

I den verkliga världen betyder det att allt fler misslyckas med att komma upp till första trappsteget i det vi kallar arbetsliv och att ekonomiska och sociala skillnader ökar. Det betyder också att högre upp i trappan, bland de som klarat de första två-tre stegen, avtar också rörligheten. Vi är väldigt medvetna om problemet med de som inte tar sig in på arbetsmarknaden men det finns också ett växande problem som handlar om de som i och för sig tagit sig in, men sedan stannat.

Det finns flera tänkbara lösningar. En är att avsiktligt minska lutningen i landskapet. Att alltså försöka komma tillbaka till en värld där förändringstakten och innovationsgraden är mindre och lättare att hantera. En annan, och väsentligt klokare, är att inse att ett brantare, mer innovativt, samhälle kräver många fler trappsteg. Bara då kan vi kombinera en önskvärd utvecklingstakt med fortsatt sammanhållning och integration.

Fler, och därmed lägre, trappsteg innebär också att de måste vara mycket kortare. Mycket, mycket kortare faktiskt. Det är det här vi egentligen menat när vi sagt att ”förändring är ett naturligt tillstånd”. I en samhällstrappa med väldigt många små steg kommer människor att flytta sig väldigt olika fort men alla flyttar sig och alla har ett nytt steg framför sig som faktiskt är både överkomligt och motiverande.

Resonemanget om trappan som antingen har få och höga steg – eller många och låga – går att applicera på utbildningsväsendet, bostadsmarknaden, arbetslivet eller det politiska engagemanget. I alla fallen är det lätt att se att den nuvarande trappan, med få steg, blivit så brant att allt fler stannat utan möjlighet att klättra upp för nästa steg. Det är en mur, inte en möjlighet.

 

3 kommentarer till Trösklar i innovationsekonomin

  1. Intressant. Det betyder ytterligare en spik i kistan för den björklundska utbildningspolitiken som går bakåt i st f framåt. Jag undrar om vi kanske också skulle behöva lite olika trappor som som slutar på samma plan men krånglar sig fram på lite olika sätt.

    Svara

    1. Just så tror jag att det bör vara. Många olika trappor med många olika steghöjder men som strävar mot samma visioner.

      Svara

  2. Får man tro mina amerikanska vänner så är detta ganska vanligt inom så väl det civila som det militära arbetslivet på andra sidan Atlanten. Många små steg där erfarenhet, initiativ, certifikat, utbildningar etc premieras med såväl löneökningar som olika former av befordran.

    Synsättet premierar såväl människor som försöker utvecklas som organisationer som utvecklar och belönar sin personal.

    Svara

Lämna en kommentar