Om det finns en bättre värld så slår den först rot sinnet hos de människor som bor i våra växande städer. Vill vi tillvara denna möjlighet? Det undrar Gerry Hassan, ansvarig för det världsunika projektet Glasgow 2020.  

Kännetecknande för människan genom alla tider och samhällen är att vi funderar på framtiden. Människans förmåga att föreställa sig olika världar skildras i såväl romaner av Jules Verne som filmer som Metropolis och Minority Report, med sina urbana utopiska världar med flygande bilar och isolerade individer. Under de senaste åren har jag lett två stora projekt, där vi försökte fånga en mycket större känsla av hur vi föreställer oss framtiden: Skottland 2020 respektive Glasgow 2020. I projektet Skottland 2020 undersökte vi förekomsten av negativa räkenskaperna för de första åren av Skottlands experiment med en lokal nivå. Vi såg möjligheten att ur detta identifiera positiva möjligheter genom idén om en gemensam historia. Från Skottland 2020 projektet växte idén om att även testa allmänhetens framtidsfantasi på samma nivå som en stad genom historien, Glasgow 2020, som hade tre dimensioner: • Om staden Glasgow • Om städer i allmänhet • Hur vi tänker på framtiden Dessa tre områden kom att bidra till att Glasgow 2020 blev ett unikt projekt och vår inventering är så vitt vi vet det första i världen. Att försöka återupptäcka staden genom de idéer och berättelser som folk lever med i sin vardag har inte gjorts någon annanstans. Idén om Glasgow 2020 var också att se bortom dessa stereotypa bilder av teknikinspirerade framtida världar och hitta berättelser och perspektiv på staden som behandlar några av de grundläggande framtidsfrågorna: Vilken typ av stad vill du leva i, vilka värderingar vill du att ditt liv och din stad ska formas av och hur kan vi nå dit? Projektet Glasgow 2020 pågick i början av 2000-talet, ett århundrade som enligt vissa analytiker är en guldålder för städer världen över. Här härskar allt oftare storslagna planer i form av nya ljusa glänsande byggnader i alla stilar. Nya tillväxtcentra växer samtidigt fram i "tredje världen" där rikedom, status och habegär ökar: Dubai, Shanghai, Seoul. Dessa snabbt växande städer har bidragit till fantombilder av staden där man praktiskt taget kan köpa allt från hyllan! Den urbana formeln för framgång, beprövade och testade på platser som Barcelona och Bilbao först, har samtidigt tunnats ut till ett slags kulturell kapprustning med kända byggnader, gallerier, arenor och museer.   Den officiella framtid Priset för denna utveckling är att vi överallt börjar vi se samma trender, nämligen att varje särskild plats förlorar känslan av att vara unik. Vi lever i en epok där rikedom, status och makt hyllas okritiskt, och där många av oss inte noterar eller utmanar de kompromisser och slutsatser som institutioner och individer gör i sitt arbete och liv. Detta bidrar till att upprätthålla en ekonomisk och social ordning som ignorerar ett enormt lidande och fattigdom samtidigt som det finns ett överflöd, som är miljömässigt ohållbart. Ett av skälen till att detta är möjligt är att vi lever i en värld där "den officiella framtiden" har företräde. Detta är en plats där summan av offentliga samtalet av regeringen, myndigheter, massmedia och företagen smälter ihop till en relativt sammanhängande världsbild. Denna pekar i allt väsentligt i en och samma riktning: mot en modell av världen centrerad kring den ekonomiska tillväxten, baserad på determinism och med företräde för konkurrens och växande marknader.  

"Den officiella framtiden" kännetecknas också av en mängd idéer som sätter sin prägeln på städer, människor och vår gemensamma syn på framsteg, som tjänar en smal bild av den ekonomiska tillväxten. Begreppet förändring är fyllt med värden från affärsmodeller. Konkurrerande idéer om förändring, fyllda av andra värden såsom sociala, kulturella, ekologiska, eller som är mer organisk i sin modell och som tar sin utgångspunkt i olika samhällsgemenskaper, får aldrig tillträde till dessa världar. Glasgow 2020 visade att det var möjligt att göra något radikalt annorlunda. Vi kallade detta en massfantasiövning – att tänka bortom den passiva form av massundersökningar som hör till en förgången tid till en mer aktiv undersökande insamling av människors berättelser.   Berättelser om staden En av de centrala pelarna i Glasgow 2020 var kraften i berättelserna. Människor förhåller sig till och identifiera sig med tanken på olika historier. Städerna är formade av de myter och historier som omger dem.   Det vi upptäckte var att det i dessa berättelser fanns ett direkt samband mellan människors oro för "den officiella framtiden" och hur de ser och bedömer de offentliga institutionerna, från regeringen till företagssektorn. Fler och fler människor säger att de misstänker att de värden som styr de stora institutionerna är värderingar som de själva inte vill låta sig styras av. Folk upplever också att det ansikte som dessa offentliga organisationer visar upp med allt sitt tal om lyhördhet inte alls stämmer överens med deras verklighet.   Ett genomgripande drag i många berättelser var att folk uttryckte hopp för sig själva, sina bostadsområden och för sin stad. Människors i såväl de fattigaste som de mest välbärgade områdena kände hopp och detta visade sig både i hur enskilda och hur hela bostadsområden agerar. Det som saknades var känslan av att de styrande i staden slöt upp bakom detta hopp i praktisk handling.   De berättelser som vi fick fram visade sig också vara formade efter kön. Fler kvinnor än män "gjorde" saker. Kvinnor berättade om hur de tar tag i sina liv, stöttar sina barn och förändrar samhället. Deras berättelser innebar en mer omedelbar tanke på förändring än det mer konventionella tänkandet som präglade männens berättelser. Där fanns en tendens att politiska och sociala förändringar var berodde på andra, det vill säga politiker, och att dessa skulle åstadkomma förändring. Utifrån de diskussioner och aktiviteter som pågick i Glasgow 2020 så kunde vi urskilja sju kategorier av olika framtida städer som folk skrev om. Dessa framtida städer var alla full möjliga. Till skillnad från utopier eller dystopier så var dessa städer på något sätt redan närvarande. De sju modellerna tog bara diverse aspekter av det som redan pågår i Glasgow och accentuerade dem eller korsbefruktade dem med andra krafter. Dessa var: • staden med två hastigheter • den mjuka staden • den rena, gröna staden • den långsamma staden • den ensamma staden • den hårda staden • kaleidoskopstaden Det visade sig också att det fanns en grundläggande skillnad mellan dessa sju framtidsstäder och hur "den officiella framtiden" skildrar staden. Den officiella versionen av staden betonar faktorer som shopping, turism och kultur, tillsammans med ekonomisk och kulturell förnyelse. Här är det händelseutvecklingen inom olika sektorer som främst sätter sina spår och utgör ett dynamiskt uttryck för den kreativa staden. Trots detta så var det väldigt få personer i Glasgow 2020-projektet som tog upp dessa aspekter. På något sätt tar människor sådana saker för givna. Shopping och turism är inget som gör en stad unik. Sådant finns överallt. Det unika handlade istället om det sätt som folk pratade om staden och framtiden och vilka värderingar folk vill att deras stad representerar. De sju framtida städerna omfattar andra mer intressanta utvecklingsspår. Några exempel: I staden med två hastigheter blev det synligt att Glasgow är tudelad i två skilda samhällen som lever sida vid sida. I den mjuka staden formas staden av feminina värderingar och omvårdnaden är framträdande. I kalejdoskopstaden har det skett en övergång till sexuell liberalism, som radikalt förändrar den traditionella kulturen i staden.   Alternativen finns Glasgow 2020-projektet har på många sätt varit ett underbart projekt som det har varit ett nöje och ett  

privilegium att få leda. Människors berättelser har spunnit en rik väv av idéer, insikter och processer, som hela tiden pågår ute i staden. Samma historier har också visat att folk även ifrågasätter den nuvarande dominerande tänkesättet som präglat politik, media och samhällsutveckling efter Thatchers och Blairs era.   Det finns också ett mycket optimistiskt budskap om hopp inom Glasgow 2020-projektet. Berättelserna ger samtidigt uttryck för en oro över bristen på humana värderingar, mål och ambitioner i "den officiella framtid". Kännetecknande för historierna är att de präglas av en djup känsla av kreativitet, fantasi och lek som inte berörts eller erkänts i den allmänna debatten där smala, hårda ekonomiska värden vanligtvis dominerar. Vad dessa berättelser ger uttryck för är att människor behöver framtidsbilder som de kan känna igen sig i, vilja vara en del av och känna samhörighet med. Men vad dessa berättelser också säger är att den officiella bilden måste byta riktning. Den framtid som målas upp måste också kopplas till vår förståelse av begrepp som framsteg och den version av framtiden som vi vill ge näring.   Staden har under hela mänsklighetens historia varit den plats där mänskligheten tävlat och ifrågasatt den rådande sociala ordningen. Under industrialismen och 1900-talet så blev de större städerna, snarare än landsbygden och de mindre orterna, också den arena där den politiska vänstern utkämpat sin kamp för social rättvisa. Samtidigt har de största städerna varit den givna platsen för kapitalismens största triumftåg och potentiella förstörelser. Vid sidan av dessa visioner har staden erbjudit den självklara platsen för ekonomiskt utbyte och handel, och som den plats där enskilda kunnat söka trygghet och en fristad från förföljare. Men dessa bilder kan inte tillåtas begränsa de valmöjligheter som våra framtida städer ställs inför. Lewis Mumford målar i sin inflytelserika bok ”The City in History”, från 1961, ett vågat alternativ som i dag kanske är mer relevant än någonsin tidigare: För att staden ska vara ett organ för kärlek och sin fulla potential så måste den vårda en mellanmänsklig kultur. Gerry Hassan Ansvarig för projektet  Future Scotland

Lämna en kommentar