Vi ser två tydliga riktningar i samhället idag; en som leder till utvidgning och en som leder till förminskning. Inget pekar på att någon av riktningarna leder oss till nya "nationella" gränsdragningar.

Europeiska unionen tilldelas Nobels fredspris under en minst sagt turbulent höst för organisationen.  Priset föräras unionen för att den under 60 års tid bidragit till att ena ett splittrat Europa och verka för fred och försoning. Strategin och metoderna har varit framgångsrika och bidragit med välstånd och stabilitet i en annars så stormig värld. Just den här hösten känns det dock som om stormen har kommit till Europa också – och den här gången för att stanna längre än en vanlig höststorm.

EU har på lite drygt ett decennium ritat om Europakartan och förändrat betydelsen av gränser. Den tidigare så viktiga (fysiska) nationella gränsen ser vi inte längre så många spår av i dagens Europa. Självfallet finns den kvar men den har utlokaliserats så långt ut i periferin att vi nästan glömt dess existens. Visst har EU varit en bidragande faktor till nationalstatens minskade betydelse – en logisk konsekvens av ett enat Europa.  Men EU:s ursprungstanke var nog ändå inte det sönderfall av nationalstaten som vi tydligt ser i dagens Europa. Italien, Spanien, Belgien, Storbritannien och Tyskland brottas alla med splittringar och ivriga självständighetsförespråkare kräver större autonomi. Inget nytt – säger en del; den norditalienska regionen, Katalonien, Flandern, Skottland och Bayern var starka regioner långt innan nationalstatens blomstringstid och det vi ser nu är en tillbakagång till starka regionala fästen.

Har de nationella gränserna spelat ut sitt berättigande i Europa?

Får vi en återgång till Europas gränser såsom de såg ut när regionerna var de faktiska maktcentra. Alltså någon gång på 1700-talet?

Vi ser två riktningar i samhället; en som leder till utvidgning och en som leder till förminskning. Kärnan i EU – de fria marknaderna – är en förklarande faktor till utvidgningen. Globaliseringen – den ännu större marknaden – såklart den största förklaringen. Förminskningen leder oss till, som vi ser runt om i Europa, nya gränsdragningar. Det finns många starka röster som ropar på nya fysiska gränserna, ibland på samma ställen där de gamla regionernas gränsdragningar gick tidigare.

 I ett krisens Europa ser man om de sina

Den utbredda krisen i Europa som till stor del handlar om resursöverföring sker samtidigt på flera nivåer. Vi ser den utveckla sig både på nationell och på regional nivå. Rika länder vill inte betala till ”fattiga” (Tyskland – Grekland) och storstadsbor vill inte betala till landsortsbor (Köpenhamnare -resten av Danmark). Men ekvationen är inte så enkel. Naturligtvis finns det – om vi börjar problematisera – både rika greker och fattiga tyskar, rika Lollands-bor och fattiga Köpenhamnare. I förlängningen kommer gränsen för vår välvilja att snävas in ytterligare och till slut hamnar vi så nära oss själva att vi lever i samhällen så små som familjer eller kvarter.

Skatteutjämningssystemet i Sverige fungerar likadant som resursöverföringen i EU. Danderydsbor skickar pengar till Botkyrkabor men det betyder inte att Danderydsborna är självförsörjande. De lever av det som hela Stockholmsregionen genererar, inklusive Botkyrka. De hade alltså inte varit så rika om de varit hänvisade till sig själv.

Att tro att vi kommer att rita upp nya fysiska gränser – som är snävare än våra nuvarande nationella gränser – är alltså inte troligt.

Vad gränserna handlar om egentligen, är kanske en önskan om identifikation och den är mycket starkare på lokal nivå än på nationell eller europeisk nivå. Identifikationen definieras av en mittpunkt snarare än av sin periferi. Sätt en passare i mittstolpen t.ex. Köpenhams Centrum och dra en cirkel – där hittar vi den region som individen identifierar sig med. Den begränsas inte av nationsgränsen till Sverige eller Tyskland utan definieras helt och hållet av människan som befinner sig i mitten. En Köpenhamnsbo identifierar sig inte med en landsortsbo på Jyllandsbo men kan mycket väl identifiera sig med en Malmöit, trots nationsgränsen. Identifikation är alltså lokal och i en tid då nationalstatens gränser flyttas längre och längre utåt i periferin, både känslomässigt och ibland också faktiskt, är det logiskt att vi pratar om regioners självstyre snarare än om nationers. Vi kommer inte att få uppleva några nya ”nationella” gränser på kartan just därför att nationalstaten, till skillnad från regionen, definieras av dess periferi d.v.s. av dess yttre gräns.

Lämna en kommentar