Just som vi lärt oss att "lagom" är lite av ett skällsord så hävdar Staffan Svensson att vi borde återerövra det...

CC by Mycael
CC by Mycael

Sverige kallas populärt för ”landet lagom”, ”mellanmjölkens land” och andra mediokra beskrivningar där poängen är att alla i landet är sådär behagligt mittemellan i allt. Den uppfattningen har dock satts på prov och kanske rent av motbevisats senaste året/åren där det tycks ha blivit helt omöjligt att förhålla sig i mitten för många i vissa frågor. Sällan har jag sett att det like:ats och delats så intensivt som när Jonas Hassen Khemiri skrev ett brev till Beatrice Ask (under sitt första dygn rekommenderades artikeln över 100 000 gånger på facebook), eller när Borzoo Tavakoli gjorde det samma till Kent Ekeroth (vilken i dagsläget får nöja sig med runt 90 000 rekommendationer på facebook). Reaktionerna på det är alltid antingen eller, den ena extremen eller den andra. För den ena sidan är Borzoo och Hassen renodlade hjältar som vågade stå upp mot förtryck och rasism, något alla borde ta efter och något landets alla sverigedemokrater borde läsa och ta till sig, och på andra sidan stod landets alla sverigedemokrater och menade att Jonas minsann inte visste hur det var att vara svensk kvinna i mångkulturella Sverige där nu svenska kvinnans kamp för jämställdhet hotades av islam. Ingenstans såg man en kommentar från like:arna på Facebook som att; visst var väl budskapet bra, men är inte hela ”byta hud” grejen lite övertydlig och meningslös? Inte heller såg man någon på Avpixlat som tyckte att invandring är hemsk, men att Jonas nog kunde ha blivit lite orättvist behandlad kanske. Det var och är alltid det ena extrema eller det andra.

På samma sätt var det ingen som tyckte att Borzoo kanske la lite väl stor vikt vid att man skulle vara ekonomiskt framgångsrik för att räknas som en ”bra invandrare”, eller att det kanske är lite taktlöst av Jason Diakité att i sitt tacktal för fem i tolv-priset stolt visa upp ett pass medan papperslösa flyktingar jagas med blåslampa. Båda aktionerna är (antar jag) gjorda med hjärtat på rätta stället och för att man vill väl och tror på det man gör, men resten av befolkningen verkar helt ha tappat bort sin gråskala.

Beteendet kan ursäktas mer för SD:arna. Högergrupper har en stolt tradition av att förenkla, fördumma och koka ner saker till felaktig essens, men det är tråkigt att se att även de resterande 90% tycks nästan radikaliseras och sluta ifrågasätta saker så fort DN publicerar ett öppet brev.

Det är kul med brandtal och ögonblick som tycks väcka folk, förändra världen och starta något nytt, något bra. Men ”I have a dream”-tal görs inte på löpande band, det kommer inte ett nytt varje vecka lagom till söndagsbilagan. Om vi låtsas som att det vore så, att varje person som skriver en debattartikel är nästa Nelson Mandela är risken att det kritiska tänkandet, människors förmåga att själva komma fram till vad dom tycker i sakfrågor får ge vika för massproducerade klyschor som gör sig bra på t-shirts (jag tittar på dig ”Jag är Jason” tröjan).

Det vore betydligt enklare om världen vore helt svart-vit, och det vore tydligt vad som var rätt och fel, men det är den inte och därför är det lite extra farligt att låtsas som att den är det, och ännu farligare att bete sig som om att den vore det. Därför är min stora förhoppning för 2014 att vi alla blir, om än bara lite, mer nyanserade.

 

Lämna en kommentar