Året som gick visade oss två intressanta trender som drar åt olika håll och som bildar en intressant problemställning inför valåret 2014: Övervakningssamhället och tiggarsamhället.

Magdeburg vakum

När det gäller övervakning kan vi sammanfatta det med att

alla övervakar alla

Frivilligt berättar vi var vi är, vad vi äter till frukost och hur vi tänker spendera kvällen. Vi bekänner depressioner och förlovningar på Facebook. Det finns appar som berättar för oss om vi sovit bra eller dåligt, som berättar att vi cyklat 2,3 kilometer fast vi inte gjort det.

Ofrivilligt sprider vi digitala avtryck när vi handlar eller tar ut pengar. Vi sparar texter och lägger ut möteskalendrar i ”molnet” så att det blir lättare för Höga Vederbörande att samla data om våra förehavanden.

Allt detta pekar åt samma håll: Vi sprider alla information om oss själva därför att det ger oss egen nytta. Vi betalar priset av att bli synliga för makten därför att vi har stora fördelar av de öppna informationsflödena.

Vad som är privat och vad som är personligt flyter ihop till något vi offentliggör.

Vi gör också det rimliga antagandet att det stora informationsflödet egentligen försvårar för makten att skapa sig en riktig bild av vad just vi sysslar med. Information är en sak, kunskap en annan.  Ju fler informationsbitar vi pumpar in i det globala nätverket, desto svårare blir det för någon enskild aktör att följa vad just jag gör. Såvitt jag inte på något sätt är misstänkt. Och även då ger den nya tekniken många möjligheter att dölja sig i bruset.

Slutsatsen är således att om vi alla är övervakade så ökar det möjligheten för just mig att inte vara övervakad.

Kanske är det just den känslan som också gjort att vi accepterar övervakningen, trots att makthavarna ljuger för oss om sitt datainsamlande. Och delar informationen med Imperiet. De som protesterar är trots det en minoritet. Den breda allmänheten lallar på med känslan av att den som inte gör något fel inte har något att frukta. Men noterar samtidigt att Makten smyger sig på oss utan att berätta vad de gör.

Vi anpassar oss till en värld där ingen går att lita på, men räknar samtidigt med att de flesta ska fortsätta att bete sig rätt hyggligt.

Den andra tydliga trenden har varit tiggeriet. Det har varit det givna festförstörarämnet på middagar det senaste halvåret. Folk är förtvivlade över att behöva se fattigdomen i ögonen och famlar efter att få tips om hur de ska hantera sina skuldkänslor.

Några önskar att alla tiggare som kommer hit omedelbart får flytta in i en av kommunens akutlägenheter och starta ett nytt liv på skattebetalarnas bekostnad. Andra vill kasta ut dem med huvudet före eller åtminstone förbjuda tiggeri. Eller rent av lagstifta mot att ge tiggare pengar.

För det första, det har alltid funnits luffare. Det är en liten parentes på 1900-talet när denna grupp absorberades, men annars har det alltid funnits landstrykare, tavringar, resande, lösdrivare, utstötta, utmarksbor och liknande. Nu har vi genom migrationen och globaliseringen återgått till det normala. Och middagsbjudningarna fungerar som en del av en lärprocess. En slags återerinring.

För det andra är luffarnas återkomst en påminnelse om vad ”klyftor” egentligen är. I den svenska politiska debatten har ofta ”klyfta” varit synonymt med ”skillnader”, men det är faktiskt inte riktigt samma sak. En klyfta är en ravin som skiljer människors faktiska möjligheter åt, en skillnad säger bara att någon annan har det lite bättre. Klyftan är ett kvalitativt begrepp, skillnad ett kvantitativt.

Det intressanta med övervakningen och tiggeriet är att den ena trenden sprider en misstänksamhet mot staten, medan tiggeriet gynnar tanken på att staten bör ingripa. I det ena fallet skaffar vi oss en allmän skepsis till hur staten och andra aktörer beter sig. I det andra fallet tycker vi att ”någon” borde göra något. Och denna ”någon” är den övervakande staten. Slutresultatet blir sannolikt att vi kommer att öka vår skepsis mot denna stat, som klarar av att samla in data om oss (tillsammans med Imperiet) men inte förmår att rensa gatorna från luffarna.

Här bildas onekligen ett visst politiskt vakum som vi får se hur partierna närmar sig denna svåra fråga under valåret 2014.

2 kommentarer till Valårets svåra fråga

  1. Det är ju offentliga platser som tiggeriet sker på…

    Alla som stör sig på tiggeriet skulle kunna gå med några vänner på stan olika tider på dygnet och kartlägg tiggarnas rörelsemönster kommer de själva kunna använda sitt förnuft att lista ut vad det handlar om. Hur tar de sig till platsen där de tigger? Hur tar de sig därifrån? Vart sover de om natten? Men framför allt: Vart tar pengarna vägen?

    Så länge folk är lata kommer de alltid säga ”Usch ta bort det!” om allting hemskt som de ser. Det gäller barnporr, tiggeri och allt annat hemskt här i världen.

    Då slipper de ju se skiten, men som sagt det hjälper inte särskilt många utsatta om andra vuxna blundar för det hemska och vill censurera / sopa under mattan…

    Svara

  2. Du Stig-Björn har gått före med detta att berätta om personliga vedermödor i dina krönikor, nu har du fått allmän konkurrens. Det har, är tydligen lönsamt att prata om sig själv blandat med lite skvaller om ditt o datt. Att maktens beskyddare alltid varit rädda att förlora sina fördelar genom att kontrollera undersåtarna är inget nytt, det är tekniken. Nu gäller för flertalet innevånare att ta ställning till, vilken sida skall vi sälla oss, lyssnarna eller avlyssnarna och tiggarna.

    Svara

Lämna en kommentar