Så fort vi börjar planera, d v s försöka skapa en förutsägbar och önskad framtid, så börjar vi också sortera. Varför gör vi det? Måste stadsplanering innebära att vi också skiljer bostäder från kommersiella fastigheter och rekreationsanläggningar från restaurangkvarter?

Sju magra kor och deras konsekvenser

Planering är en av civilisationens verkliga kompetensfundament. Förmågan att se, förutse och förutbestämma handlingar och konsekvenser är helt nödvändig för det vi känner igen som mänskligt, samhälleligt liv. När Farao drömde om sju feta kor som åts upp av sju magra fick han hjälp av Josef med tydningen. Det Fararo egentligen drömt om var sju goda år som skulle följas av sju år med missväxt. Med den framtidsanalysen var det inte svårt att se till att överskottet från de sju goda åren sparades för att man skulle överleva de sju dåliga. Det Farao gjorde var att kapa topparna och fylla igen dalarna. Han planade ut framtiden, eller som vi säger i dagligt tal, han planerade. Ordet planera används för övrigt också vid markbearbetning. Med en planeringsskopa gör man markytan plan.

En förutsättning för planering av framtiden är att vi vet något om den. Ett alternativ är ju att hoppas på drömmar om kor som är mer eller mindre välgödda. Ett annat är att vi faktiskt försöker beräkna vad som är sannolikt i framtiden. Den vetenskapen är mycket yngre än gamla testamentet. Den är faktiskt yngre än det nya  testamentet också. Det är inte förrän på 1600-talet som matematiker på allvar börjar intressera sig för statistik och sannolikhetskalkyler på ett sådant sätt att man kan förutse befolkningstillväxt eller antal olyckor på världshaven. Pascal, Descartes och Fermat skapade den begreppsapparat som behövdes och plötsligt innebar matematiken att man kunde försäkra skepp, försäkra sig mot missväxt och försäkra sig mot fattigdom på ålderns höst. Man kunde alltså planera sin ekonomiska framtid, d v s man kunde plana ut toppar och dalar.

Varje sort för sig och ett namn på varje sort

Med all respekt för att de stora matematikernas upptäckter knappast kan betraktas som allmänbildning förrän flera hundra år senare så kan vi ändå utse 1600-talet till det århundrade då vi fick förutsättningar för att planera på allvar. Nästa epok kom att kännetecknas av något annat, nämligen sortering.  Med början i Linnés sexualsystem som publicerades 1735 vidtar en i det närmaste manisk sortering och katalogisering. Vi får allt från det periodiska systemet för våra grundämnen till den systematiska ämneskatalogen på våra bibliotek. Till denna iver att sortera och kategorisera måste vi koppla behovet av att standardisera. Strax efter den franska revolutionen antogs, i Frankrike, den första standardiserade definitionen av ”meter” och därefter de övriga enheterna vi känner igen. Så småningom fick vi en hel katalog av standardiserade mått för i stort sett alla tänkbara företeelser, de så kallade SI-enheterna. Den här utvecklingen betyder att vi skapar en objektiv begreppsapparat. Begreppet ”dagsmarsch” ersätts med ett antal kilometer och färgen ”rosa” ersätts med ett frekvensomfång.

Som ler och långhalm

Att de här tre utvecklingsområdena hör ihop känns nästan intuitivt självklart. Men gör de verkligen det? Att sortering förutsätter standardisering är uppenbart men vad har de två begreppen med planering att göra? Vilka mekanismer är det som gör att stadsplanering så småningom innebär att bostäder hamnar på ett ställe och arbetsplatser på ett annat? Vilka mekanismer är det som gör att den som planerar utbildning nästan ofrånkomligen skapar en ruta för matematik och en annan för svenska? Vilka mekanismer är det som gör att just pensionerna och pensionssystemet, d v s planering för framtiden, också är det som oftast används som argument för att sortera människor i infödda och andra?

Svaret är förvånansvärt enkelt i alla tre exemplen.

Planering förutsätter sortering därför att brist på sortering leder till innovation.

Vi betraktar ofta innovation som något positivt och eftersträvansvärt men själva innebörden i innovationsbegreppet är att det förändrar utvecklingen på ett sätt som inte är förutsägbart innan innovationen gjorts. Det betyder att innovationer i sig själv förstör vår planering. Till och med Farao hade fått problem, både med livsmedelsöverskott och med sin politiska trovärdighet om någon, fem-sex år in i historien, hade kommit på en metod som radikalt förbättrar produktiviteten i jordbruket. Innovationer är alls inte positiva per defintion, åtminstone inte för alla. En innovation som gav oss miniräknare gjorde människor arbetslösa i Åtvidaberg. På samma sätt är det med alla innovationer. Det som just nu hotar centrum i snart sagt varje stad är människors förändrade shoppingmönster och etablerandet av nya, innovativa, köpcenter. Ny teknik och ny pedagogik – och inte minst nya yrken i arbetslivet – förstör den utmärkta plan som finns för grund- och gymnasieskola och en allt större in- och utvandring gör det allt svårare att beräkna och finansiera framtida pensioner.

Så länge hoten var små, och vi var överens om att innovationerna var enbart av ondo, var det klokt att faktiskt bromsa innovationstakten. Det enklaste sättet att göra det är genom sortering. Vill jag vara säker på att få en bra och värdefull skörd i framtiden bör jag se till att begränsa flyghavren, d v s jag vill inte att det uppstår några innovativa korsningar eftersom de med stor säkerhet kommer att ge mig sämre utfall.

På samma sätt har staden skyddat sig mot oönskad utveckling genom en tydlig sektorisering, skolan skyddar sig mot degenering genom att skilja olika ämnen åt och pensionssystemet skyddas genom att vi ganska hårt kategoriserar medborgarna i olika typer av förmånsgrupper. Av precis samma skäl har det varit klokt att stänga fältet, staden, skolan och nationen mot inflöden utifrån. Genom att bromsa komplexiteten, d v s sortera ordentligt, har man också minimerat innovationsgraden och därmed skapat förutsättningar för att planen skall överensstämma med det faktiska utfallet.

Men om innovation verkligen är önskvärd? Ja, då kan vi faktiskt göra det omvända tankeexperimentet. För att skapa innovation måste vi öka komplexiteten. Såväl vete- som stadskärnor – liksom skolbarn och nationella ekonomier – blir allt mer beroende av innovationsgraden, d v s förändringstakten. Det betyder att vi måste öka själva mångfalden och interaktionen i respektive system vilket alltså bara är ett annat sätt att säga ”vi måste sortera mindre”. Lösningen på såväl stadens som pensionssystemens problem är inte en ny sortering utan mindre sortering. Bara då kan innovationerna antas bli fler men det innebär, per definition, att våra planer blir allt mindre intressanta.

Vi bör inte längre planera framtiden utan vi bör lära oss att hantera en allt mer dramatisk topografi.

Lämna en kommentar