Vi lyckas väl i lokalsamhället, det går bra på riksplanet men däremellan, på regional nivå, är det ofta lite sämre ställt med utvecklingskraften. Kanske finns det ett logiskt skäl till att det är på just det här viset?

Lokalsamhället -- Regionen -- Nationen
Lokalsamhället -- Regionen -- Nationen

Vår samhällsstruktur kan, nästan oavsett område, beskrivas med ett ord:

Getingmidja

Inte minst diskussionerna och analyserna kring och av regionaliseringen innehåller ofta både beskrivningar av, och oro för, att vi inte riktigt får till den kraft på mellannivån som vi önskar. Både tillväxt och innovation verkar trivas bättre på antingen den sant lokala nivån eller på den verkligt övergripande, ofta nationella. Däremellan finns ett område som ibland nästan tycks beroende av respirator och livsuppehållande åtgärder för att klara sig igenom året. På samma sätt är det ofta i näringslivet. Det finns en närmast oändlig mängd framgångsrika småföretag och det finns en rad framgångsrika storföretag. Däremellan skulle vi önska oss mycket mer kluster och nätverksstrukturer, d v s en sorts näringslivets ”regionalisering”. Jag skall inte göra listan längre men det finns paralleller i offentlig service, utbildningsväsende, ideella organisationer och politik. Vi ser en livskraftig lokal nivå (och ibland betyder lokal just geografiskt lokal, ibland är det i en mer bildlig betydelse). Vi ser också en stark och viktig central nivå (nationell eller ”branschcentral”) men däremellan finns en tynande getingmidja.

Den här bilden har en pendang i ett helt annat sammanhang, nämligen när det gäller komplexitet. Mitt emellan de två punkterna ”fullständig oordning” och ”fullständig ordning” finns en mycket mer komplex plats, en sorts jämviktspunkt där dragningskraften från de två ändpunkterna balanserar varandra. Vill man vara verkligt existentiell kan man konstatera att det är här, mittemellan kemisk ordning och kemiskt kaos som liv kan existera. Komplexitet, i den här betydelsen, är en oerhört mycket svårare balansakt än att försöka befinna sig i antingen ordning eller kaos. Jag vill visa på några exempel på de här tre typpositionerna. Låt oss börja med våra kemiska grundämnen. Om de är fullständigt ordnade så är de väldigt lätta att förstå. Det kan vara ett skifferlager, en diamant, en sjö (helt utan annat än vatten) eller en järnklump som far fram i rymden. Det är alltså en väldigt välsorterad materialstruktur vare sig den består av en sort (järnklumpen) eller många sorter (vatten som består av syre och väte). Är de fullständigt oordnade så är de också, paradoxalt nog, lätta att förstå. En ursoppa av ämnen där inget är vanligare än något annat och där inget är särskilt ihopkopplat med något annat. Där emellan finns du. En fullständig röra av ämnen, jämfört med hyllan i kemiaffären – men en fullständigt osannolik ordning – sett från ursoppan.

Tänk dig en folksamling. I ena änden har du människor som springer hit och dit över ett torg. De har alla olika avsikter, olika riktningar och olika beteenden. De är, ur det här perspektivet, fullständigt oordnade. I andra änden har du ett kompani på en kaserngård. De går tillsammans, i takt och till samma ställe. De är fullständigt ordnade. Däremellan har du 22 spelare på en fotbollsplan. De är inte fullständigt ordnade – men uppenbarligen heller inte fullständigt oordnade. Till skillnad från rekryterna på kaserngården så får varje spelare springa precis som hon vill. Till skillnad från människorna på torget är det ändå uppenbart att varje spelares rörelsemönster definieras av de andra spelarna.

Med risk för att göra våld på läsarens tidigare användning av språket vill jag ändå sätta tre etiketter på de tre typsituationerna.

Samexistenssamhället

I den första situationen, människor på torget, säger jag att det är ett samhälle byggt på samexistens. De är, på olika sätt, beroende av varandra och de gör klokt i att använda högerregeln i smala passager och att anpassa sin egen promenad efter vad de tror att andra gör. De har däremot inte något gemensamt mål och de har inte någon gemensam plan. De har heller inte något gemensam yttre ram för sitt handlande. Den som vill lämna torget – eller ansluta till det – kan göra det utan att be om lov. Det här är en modell som vi är vana vid att hantera. Restaurangägaren, gästerna, taxirörelsen, hyresvärden och arbetsgivaren på orten samexisterar. De har ingen gemensam plan, inga särskilda gemensamma överenskommelser men försöker naturligtvis anpassa sitt eget beteende efter de andra i den mån det behövs. Skulle restaurangägaren ändra tiden då hon stänger restaurangen är det klokt av taxiägaren att se över sina scheman o s v. Detta är också bilden av ett fungerande lokalsamhälle. Med stort mått av integritet försöker vi ändå vara flexibla nog för att få ett vettigt gränssnitt mot de andra aktörerna – men vi har inte några övergripande överenskommelser och inga fasta spelregler. Vi är väldigt vana vid den här sortens arbete. Det är ingen överdrift att påstå att människan, så länge vi varit människor, har kunnat gå tvärs över torget utan att krocka och vi har kunnat leva i små byar utan att drabbas av vare sig överetablering eller underetablering. Trots frånvaron av näringsdepartement och tillväxtverk.

Samordningssamhället

I den tredje situationen, soldaterna på regementets gård, säger jag att det är ett samhälle byggt på samordning. För att förstå deras fullständiga synkronitet måste jag förstå att det finns en särskild spelare, sergeanten, som ger order om klädsel, tidpunkt för höger fots isättande och om när det är dags att göra ”I hand gevär”. Sergeanten har den samordnande funktionen och är också den (ende) som kan svara på varför 6466 Niklasson svänger till vänster just nu. De enskilda individerna har möjligen egna avsikter med sin medverkan i systemet men de är underordnade. Vill jag förstå syftet med Niklassons vänstersväng måste jag förstå kompaniets uppdrag, inte Niklassons preferenser. Det är bilden av en fungerande centralorganisation. Vare sig det är statsapparaten eller den kommunala förvaltningen så är det en verksamhet som präglas av mycket stark samordning och ibland väldigt långt gående arbetsdelning. Organisationen är med nödvändighet hierarkisk och höjden beror på detaljeringsgrad i samordningen och kommunikationsfömåga i det man kallar ”kontrollspannet”. Det är lite svårare att datera den här synen på samhälle men det finns skäl att tro att det är nästan lika gammalt som människan själv. Så fort resurser blir knappa eller hot stora så har det funnits två vägar. Den individualiserande vägen mot samexistens och den mer kollektiviserande vägen mot samordning. Det har snart varit uppenbart att vinsterna för samhället, och för individen, har legat i samordning snarare än samexistens och ju svårare de yttre förhållandena varit, desto tyngre har argumenten för samordning blivit.

Samverkanssamhället

Däremellan finns den för mänskligheten väldigt färska föreställningen att man skulle kunna leva i mitten, på den jämviktspunkt som varken är enkel samexistens eller enkel samordning. Ett sådant samhälle liknar en fotbollsmatch i så måtto att det är samverkande. Samverkande system har å ena sidan en gemensam avsikt och gemensamma överenskommelser – å andra sidan en betydande frihet för de enskilda att tolka situationen som de kan och vill. De förväntas därefter fatta egna beslut om huruvida de skall springa åt höger eller åt vänster – men besluten skall grundas på föreställningen om att de egna målen bäst nås genom att hela systemet når sina. Således individuell frihet – och individuell underordning – på samma gång. Det här är en plats som har radikalt andra egenskaper än de två föregående. Den är helt enkelt inte lokal, den är inte central, den är regional och den är genuint ny. Det är en organism, ett samhälle, som inte liknar något vi gjort tidigare – och den är därför inte möjlig att få liv i med de föreställningar och metoder vi använt förut.

Det finns två populära ansatser till regional utveckling som båda är utan utsikt till framgång.  Den ena innebär att man betraktar regionen som en förstoring av lokalsamhället. Det innebär egentligen att man föreställer sig att regioner utvecklas som en oönskad, eller åtminstone oplanerad, effekt av att många människor fattar individuella beslut. Det händer ofta men det förutsätter större befolkningstäthet än vad vi har i våra nuvarande regioner och det finns ett namn för denna större entitet – nämligen storstad. En storstad är inte en region.

Den andra ansatsen utgår ifrån att en region egentligen är en liten nation. Det innebär att man föreställer sig ett regionalt parlament, stor regional självstyrelse och – förmodligen – en regional valuta. I en värld där solitära statsbildningar med stor autonomi faktiskt känns som en överspelad idé blir det ännu märkligare att ta med sig det synsättet till ett mindre geografiskt område. Dessutom kan man anta att medborgarna, som redan är skeptiska till statlighet och överstatlighet, inte kommer att vara mer vänligt inställda till någon form av understatlighet, d v s samma toppstyrning fast nu från en administration med mindre resurser och mindre kompetens än vad som finns på den nationella nivån.

Regionutveckling måste alltså ske från den mittersta punkten på skalan. Regioner är inte stora lokalsamhällen – och de är inte små nationer. De är i stället höjdpunkten på en komplexitetskurva där utvecklingen måste påverkas och stödjas med enkla och stabila ramar, en stor förståelse för hur samspel utvecklas och slutligen en incitamentsstruktur som gör att det lönar sig att samverka i stället för att köra solo som i samexistensens samhälle eller underordna sig som i samordningssamhället.

Gör alla aktörer medvetna om hur man vinner matchen – och se till att var och en faktiskt tjänar på att vi vinner på den övergripande nivån.

Se till att alla är överens om en gemensam strategi – men förvandla inte den till handlingsplaner och direktiv.

Ha tilltro till att alla aktörer i regionen bäst vet hur de driver sin verksamhet – men identifiera och träna en handfull ”fasta situationer”.

Regionutveckling liknar nämligen fotboll mer än det liknar lokalsamhälle eller parlamentarism.

Lämna en kommentar