Den Europeiska Kol- och Stålgemenskapen skapades i början på 1950-talet. Fördraget innebar att världens första överstatliga organisation såg dagens ljus. Även om det alltid finns en viss risk för att historien förskönas så är det uppenbart att fred och kontroll över världens (Europas) förmåga att bygga krigsmateriel var en av de absoluta huvudorsakerna.

De forna fienderna Frankrike och Tyskland insåg att med tillräckligt starka gemensamma intressen skulle man minska eller helt ta bort risken för framtida krig. Hade vi använt vanlig associationsrätt på detta första EU hade vi förmodligen betraktat det som en ideell förening, d v s en förening som inte både bedriver ekonomisk verksamhet och syftar till att gynna medlemmarnas ekonomiska intressen. Det som tycks nästan ödesbundet är att en sådan förening gradvis genomgår tre fasförändringar.

Den första är att föreningens egen verksamhet blir så omfattande att ekonomiska frågor, d v s hur skall vi finansiera och prioritera vår verksamhet, tenderar att överskugga de ideologiska perspektiven. Detta är väldigt tydligt på kort sikt och i det dagliga beslutsfattandet men kommer över tid att också gälla att organisationens övergripande verksamhet.

Den andra förändringen innebär att medlemmarna allt oftare kräver att föreningen skall bidra till deras ekonomiska tillväxt. Föreningen skall alltså gynna medlemmarnas ekonomiska intressen. Från en agenda som åtminstone i stora delar handlat om stabilitet, fred och helhetssyn kommer man allt oftare att tala om tillväxt, transfereringar och enskilda länders avkastning på insatta medlemsavgifter.

Den tredje fasen innebär att kraven på finansiella och välfärdsmässiga transfereringar, tillsammans med kraven på finansiering av en ökande egen verksamhet vuxit sig så stora att man nu kan konstatera att föreningen faktiskt bedriver ekonomisk verksamhet. Det som började som en ideell förening har blivit en ekonomisk, d v s en association som bedriver ekonomisk verksamhet i syfte att gynna medlemmarnas ekonomiska intressen. Det här innebär tre tydliga problem som faktiskt inte finns i den ursprungliga konstruktionen. Dessa sticker just nu upp sina förutsägbara trynen och upptar en stor del av utrymmet i det politiska samtalet.

Det första problemet är att den ekonomiska verksamheten är av så stor omfattning att själva föreningens existens hotas om en eller flera av medlemmarna får problem.

Det andra problemet är att den organisation och de styrmodeller som krävs för att hantera en gigantisk ekonomi alls inte är särskilt lämpade att skapa dynamik och tillväxt.

Det tredje, och i särklass allvarligaste, är att medlemmarna så småningom kommer att värdera föreningens existensberättigande i termer av hur det påverkar det egna landets ekonomi. En sådan värdering tenderar att få hela organisationen ifrågasatt hos de som är nettobidragsgivare. Mera oväntat kanske är att en sådan värdering också skapar misstro hos de som är nettobidragstagare eftersom de uppfattar föreningens krav på motprestationer som allt för dyra för att berättigas av det ekonomiska stöd man faktiskt får.

Den här utvecklingen är som sagt inte specifik för EU. Den går att hitta i snart sagt varje mognande förening, stor eller liten. Det som gör den så alldeles speciell är skalan för den ekonomiska verksamheten. Det är 134 miljarder Euro som hanteras varje år – eller lika mycket som hela Sverige producerar från 1 januari till en bit in i försommaren. Förändringen sker inte bara när det gäller administrativa system och agendor för beslutsfattande. Den innebär också en gradvis förskjutning när det gäller vilka förtroendevalda och vilka tjänstemän som söker sig till EU.

Det är framförallt den senare förändringen som gör det så oerhört svårt att vrida tillbaka organisationens fokus till det mer ursprungliga. Medan en ideologisk organisation leds av visionärer så styrs en ekonomisk organisation av ekonomer. Det normala förloppet avrundas oftast med att någon annan, på en annan plats, drar upp linjerna för den nya rörelse som igen exploaterar det idékapital som finns utan att behöva bry sig särskilt mycket om det finansiella ditot.

Lämna en kommentar