Ett samhälle byggt på kunskap är sekventiellt. Först lär man sig ofattbara mängder under tjugofem år - sedan använder man någon bråkdel av det man lärt under de följande fyrtio. Ett samhälle byggt på lärande är nog snarare parallellt. Vilket land blir först i världen med ett sådant paradigmskifte?

On the platform, reading CC BY  Mo Riza
On the platform, reading CC BY Mo Riza

I Sverige, i år, stretas det på i ungefär 7 miljarder timmar inom ramen för det vi kallar arbetsliv.

Dessförinnan har vi utbildat oss. Förskola, grundskola, gymnasium och universitet. Totalt sett lägger vi, också i år, ungefär 2,5 miljarder timmar på utbildning.

Det betyder att vi lägger ungefär en fjärdedel av vårt strukturerade liv på att lära oss saker – och ungefär tre fjärdedelar på att dra nytta av det vi lärt. Det är ett imponerande förhållande, väl ägnat att ge oss ett avundsvärt försprång i den globala konkurrensen. Om det inte vore för att de här timmarna ligger så märkligt fördelade under livet. De som just nu jobbar de där sju miljarder timmarna gjorde nämligen sina två miljarder utbildningstimmar på 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talet. Och några få är så unga att de utbildades det här seklet.

Alltså. Kvoten 2,5/7 kan betyda ”Gå först i skolan i 15 år, jobba därefter i 42”. Men samma kvot kan betyda ”Utbilda dig i januari, februari och mars, jobba i april – december”.  Det kan faktiskt också betyda ”Plugga från måndag morgon till tisdag lunch, jobba sedan resten av veckan”. Eller, varför inte, ”Studera varje morgon fram till klockan 10.30, sedan gör du det som skall göras”.

Alla de här exemplen skulle betyda att vi studerar 2,5 miljard timmar om året och arbetar 7 miljarder. Men de är alldeles uppenbart helt olika i fråga om samhällets totala lärande och innovationsförmåga. Det förstår man i det närmaste intuitivt – men det finns ändå skäl att bena upp de kvalitativa skillnaderna i de två extremerna. Både ur samhällets synvinkel och ur individens.

I en värld som förändras relativt långsamt finns det starka ekonomiska skäl för att samla all inlärning i stora sjok. Både den som lär ut och den som lär in kommer att kunna tillgodogöra sig skalfördelar.

I en värld som förändras relativt snabbt finns det lika starka ekonomiska skäl för att förlägga både beslutet om utbildning, prioriteringen och själva lärandet så nära tillämpningen som möjligt. Både den som lär ut och den som lär in kommer att kunna göra prioriteringar och insatser som handlar om de faktiska behoven och det faktiska kunskaps- och värderingsläget.

Vi lever, sedan länge, i den senare varianten. Vi borde, sedan länge, ha ställt om vårt utbildningssystem så att det motsvarar slagordet ”livslångt lärande”. En sådan omställning innebär att så mycket lärande som möjligt bör ske så sent i livet som det överhuvudtaget är möjligt. Ett lärande ”just in time”. En sådan förändring skulle innebära radikalt sänkta behov på total lärtid men väsentligt mycket högre ställda krav på relevans och motiv.

Det är raka motsatsen till det som nu föreslås. Vi behöver inte ett antal miljoner timmar till i skolan innan arbetslivet. Vi klarar oss tvärtom med en halv miljard färre timmar i undervisningssystemet. Åtminstone om vi får några miljoner till i arbetslivet. Några miljoner timmar som är kopplade till det vi just nu vet, det vi just nu undrar över och det vi just nu behöver.

 

2 kommentarer till Vem blir först med parallell utbildning?

  1. hej
    Bra inledning och massor siffra men inte så mycket om vad parallell utbildning handla om

    Svara

    1. Hej och tack för din kommentar!

      Jag tror, ungefär som jag skriver, att parallell utbildning handlar om att man, på måndag och tisdag, lär sig det som behövs utifrån de problem man stötte på i slutet på veckan innan. Då blir utbildning ett svar på verkliga problem i stället för en lösning på sådant man tror kan komma att dyka upp.

      Svara

Lämna en kommentar