En bild påstås säga mer än tusen ord. Det är möjligt att det är sant. Men det förändrar inte det faktum att också bilden är en nästan katastrofal förenkling av verkligheten. För att skapa en bättre sjukvård krävs att vi skapar oss en föreställning som är mer komplex än vad som går att trycka i en bok eller skissa på en whiteboard.

flygsim

Har du någon gång drabbats av att sitta på ett möte där någon vill beskriva sitt företag, sin organisation eller kanske sjukvården. Då vet du två saker. Den sortens presentation är makalöst tråkig och den ger ingen som helst förståelse för hur verksamheten fungerar – eller varför den inte fungerar. Skälet är enkelt. Presentationen är med stor säkerhet tvådimensionell och den är med lika stor säkerhet statisk. Det är som om du förväntas titta på en karta eller ett flygfotografi över Stockholm och ur den informationen dra slutsatser om trafikstockningar, miljöbelastning, bullerproblem och olycksrisker.

Att det inte fungerar är uppenbart. Att var och en som verkligen vill lösa problemen med trafik, buller och stress måste ha en helt annan bild är lika uppenbart. Eller snarare, det borde vara det.

Förvånansvärt ofta innebär reformer och organisationsförslag att man ritar en ny karta, flyttar några kvarter och döper om ett torg. Sedan, när omorganisationsdammet har lagt sig, förvånar man sig över att verksamheten, i allt väsentligt, fungerar ungefär likadant som förut.

Det som fattas är två dimensioner. Den ena heter avsikt och den andra heter rörelse. Om du tittar ner på trafiken i Stockholm så måste du veta varför var och en överhuvudtaget sitter i en bil – och hur angelägen personen är om att komma fram. Du måste också veta fart och riktning på varenda trafikant. Först därefter kan du säga något om hur verksamheten skulle kunna förbättras.

För de ständigt pågående organisations- och verksamhetsförbättringarna inom sjukvården skall bli något annat än ytterligare än ommöblering måste vi lämna whiteboarden och skaffa oss fyrdimensionella simuleringsverktyg. Förutom de två dimensioner som krävs för att rita upp sjukhuset, akutmottagningen, vårdcentralen och sjukvårdsupplysningen krävs två till.

Den första visar varför, och till vilken nytta, varenda människa finns i systemet. Den visar också vilken alternativnytta – eller alternativkostnad – varje person skulle få/drabbas av vid förseningar, omdirigeringar eller genom att de helt enkelt lämnar systemet. I bilden av storstadstrafiken motsvaras den här dimensionen av frågorna:

”vad händer om jag åker buss?”

”vad händer om jag samåker?”

”vad händer om jag kör en annan väg?”

”vad händer om jag stannar hemma?”

Den andra dimensionen visar hastighet och genomströmning i var och en av de rutor som finns i det traditionella organisationsschemat.  I trafikexemplet motsvaras den av antal fordon, antal personer och genomsnittlig fart vid ett stort antal mätpunkter i storstaden.

Först därefter kan vi fundera på vad som skulle bli effekten av att bredda en gata, öppna en vårdcentral, höja ett biljettpris eller införa högkostnadsskydd.

Men, en fyrdimensionell fundering blir väldigt komplicerad. Vi kan, med våra normala resonemang och kalkylark, jobba med två dimensioner men inte med fyra – särskilt inte om den fjärde är dynamisk. Det går helt enkelt inte att simulera förändringar i flöden genom att rita streck på en whiteboard. Problemet är minst lika svårt som att bygga ett flygplan. Och lösningen exakt densamma. Vi måste skaffa simuleringsverktyg som är lika nära folkhälsa och sjukvård som vindtunnlar och datorsimulering är lika faktiska flygplan och aerodynamik.

Nästa gång någon föreslår en förändring av sjukvården eller dess organisation vill jag veta hur simulatorn sett ut, vilka resultat den kommit till och vilka ingångsparametrar man använt. Intill dess kommer jag att anta att det är en till i raden av whiteboardprodukter som i bästa fall inte gör någon skada men definitivt inte kommer att göra någon nytta.

Lämna en kommentar