I vår jakt på samhällelig infrastruktur fäster vi blicken på marken, rälsen, fiberkabeln och betongsulan. Vi borde i stället titta uppåt. Framtidens fundament är än så länge bara frivola företeelser. Men resan från Frykstadbanan till Statens Järnvägar är i många stycken intressantare än diskussionen om avreglering och banunderhåll.

rail nails CC BY mcclanahochie
rail nails CC BY mcclanahochie

Järnvägen, hamnarna, idrottsanläggningarna, posten, bilismen och skolsystemet. Allt sägs ingå i samhällets infrastruktur. Ordet ”infra” betyder under och de här strukturerna finns alltså under annat samhälleligt liv. Fundament för det vi egentligen vill uppnå. Under förutsättning att vi har en fungerande infrastruktur kan vi skapa förutsättningar för välfärd, sunda liv, fantastiska innovationer och spirande framtidstro. Därför är det inte konstigt att mycket ansträngning läggs vid att bygga och underhålla just infrastrukturen. Det är inte heller konstigt att brister i infrastrukturen betraktas som mycket värre än brister i annan samhällelig verksamhet.

Då och då funderar vi över om vi borde skapa ny infrastruktur, kanske en ny plattform för arbete, livsmedelsdistribution eller utbildning. Och sådana funderingar har särskilt stort fog för sig då vi upplever att vi lever i tider av extraordinär förändring och globalisering.

Men, det går inte att bygga infrastruktur på det sättet. Det är förvisso sant att järnväg och sjukhus är byggstenar under våra fötter. Men de byggdes en gång i luften över våra huvuden. I stort sett all infrastruktur har sitt ursprung i vidlyftiga men specifika behov, inte i konkreta och generella lösningar. De första järnvägarna var ofta svaret på en enskild företagares behov av att frakta varor. De första telegraferna löste militärens problem med kommunikation och de första telefonerna skaffades av företagare som vill komma åt marknadsinformation. All infrastruktur har varit specifik i sin linda. Den har skapats mitt i samhällslivet, inte under det. Men ännu mer spännande är att konstatera att mycket infrastruktur faktiskt har sin tillblivelse ovanför vanligt samhällsliv. Telefonen, bilismen, järnvägen och stadshotellet löste inte problem för den vanlige medborgaren utan för en liten privligierad och välsituerad klick.

Vi talar alltså egentligen om ultrastruktur, d v s strukturer som ligger ovanför, bortom och utöver, det som vi betraktar som samhällets grundläggande behov och mekanismer.

Så småningom institutionaliseras de här strukturerna, de stelnar, blir tyngre och sjunker igenom samhället tills att de landar på botten och bidrar till att göra fundamentet starkare, tjockare och mer robust. Ultraföreteelserna har blivit infrastruktur. När vi skall skapa nästa arbetsliv, nästa varulogistik eller nästa hälso- och sjukvård kan det vara klokt att bortse ifrån vår nuvarande infrastruktur. Men inte genom att försöka rita ett annat fundament utan genom att fundera på vilka av våra nuvarande ultraföreteelser som kommer att sedimentera, cementeras och skapa förutsättningar för nästa generation.

Infrastruktur måste säkert underhållas, vare sig det är offentliga lokaler eller järnvägsnätet. Det förstår alla. Men de stora utvecklingssprången uppstår när tillräckligt många, motvilligt och sakta, kommit att inse att det som vi alldeles nyss betraktade som lyxkonsumtion har blivit ytterligare ett lager i samhällsfundamentet.

Lämna en kommentar