Om några timmar ska jag befinna mig på ett tåg norrut, mot Murjek, och en buss till Jokkmokki morgon förmiddag. Där väntar en hyrbil för tio mils körning till ett vägslut vid liten bro. Om allt går som det ska spänner vi sedan på oss ryggsäckar och skidor, och tar oss de knappt två milen till en stuga vid Aktse.

För snart tvåhundra år sedan bosatte sig en familj där, vid Rapaälvens utlopp i Laitaure. De röjde upp slåtterängar och livnärde sig på en blandning av jordbruk, fiske och jakt. Några mil bort ligger Kvikkjokk, dit Linné kom på sin Lappländska resa långt tidigare. Hans resa företogs till häst och tog många veckor. Aktses invånare kunde ta sig miltals genom fjällvärlden för renskötsel och jakt. Nuförtiden går Kungsleden förbi. Svenska Turistföreningen har en övernattningsstuga med en butik med allehanda varor nära den gamla gården. I mitten av nittonhundratalet köpte Naturskyddsföreningen in en del av fastigheten för att skydda miljön, och har också en stuga på platsen. Vi som nu åker de över hundra milen upp från Stockholm gör det för några dagars rekreation och naturupplevelser.

Den moderna idén om turism och fritid är i sig intressant, liksom de kostnader vi är beredda att ta för att förströ oss. Många gånger har man förundrat stått vid upplysta skidliftar och tänkt på de ansträngningar som är gjorda för att vi ska kunna roa oss några korta stunder. Eller på vilka pengar vi lägger ut på friluftsutrustning, och att till exempel flyga till Thailand eller andra länder långt, långt bort. Människorna i Aktse var på många vis bundna till platsen de levde på, men levde liksom vi alla i en värld fylld av upplevelser och intryck och ständigt växlande livsvillkor. Vi reser till Aktse för att få några dagars stillhet och ro i tillvaron, för att växla miljö och få perspektiv. Händer det något med oss när vi oavbrutet vill ut och bort från oss själva. Kan man turista i den egna kroppen, det egna sinnet, den egna staden, det egna landet? Kanske är det just själva gränsöverträdelsen vi vill åt? Omväxlingen? Liksom barnet som skrattar åt tittutlekarna.

Mormor åkte tio mil till gamla Sätrabrunn i Västmanland för att koppla av från jordbrukarslitet. Var jag lever och vart jag reser berättar något om vem jag är – i vilken mån skapar vi vår egen självbild av hur vi kan förflytta oss? Semester har funnits det senaste seklet och knappt det. Tidigare var fritiden ett privilegium för de översta samhällsskikten. I antikens Grekland konstituerades människobegreppet av att det var de som kunde ägna sig åt det som inte är nödvändigt för själva överlevandet som var människor. Kvinnor, barn och slavar hörde därmed inte dit. Bara för ett par generationer sen arbetade de flesta sex eller sju dagar i veckan med tungt kroppsarbete. Statarna hade en flyttvecka ledigt i oktober. Hur många tänker idag på de miljoner arbetstimmar en semestervecka ytterligare kostar? Och vem tänker på vad flygresan till Thailand egentligen innebär av resursförbrukning och miljöbelastning? Från andra hållet kommer människor hit för att försöka få en dräglig försörjning. För hundra år sedan vandrade dalkullor ner till Stockholm för pigtjänster, och vidare till St Petersburg och arbetet där för sälja smycken av sitt och släktningars hår. Rörligheten var på vissa vis större, liksom bundenheten vid en och samma plats. Var de mindre människor än vi för det?

Om några timmar går tåget norrut. Jag och min syster ska till Aktse. En plats där det för bara en generation sedan levde ett par bröder som livnärde sig bland annat på turisttransporter, jakt och fiske. De mötte säkert många människor som bidrog till att ge dem perspektiv och kunskaper. Och det är kanske själva essensens i turismen och resandet – att bryta den egna tillvaron mot något annat. Det var skälet till de stora bildningsresorna för Europas aristokrati under sjutton- och artonhundratalet, gesällvandringarna över kontinenten under många sekler, Linnés upptäcktsresor runt om i Sverige. Nuförtiden är det rekreationen – som bokstavligen betyder återskapande, som för många är huvudanledningen till resan. Återskapande eller nyskapande, i den stora eller den lilla världen. Grand Turismo, Grand Tour. Eller kanske bara vända på perspektivet, och se sig själv och sin egen stad med någon annans ögon?

Aktse väntar.

Nu lyfter jag ryggsäcken, tar med skidorna och ger mig av. Det är vårsol ute.

Lämna en kommentar