I den tredje och sista delen visar Gösta Vimpelhed visar att ansvarstagande lönar sig. Också i politik och statskunskap. Och att alla sätt är bra utom de dåliga. Föregående avsnitt heter Zenonia och den kokande grodan.

cdogstar cuffs CC BY cdogstar
cdogstar cuffs CC BY cdogstar

Nu befann den Zenonska politiken i ett dödläge. Gösta och Gunnar var ganska överens och införde snart en 20-årig mandatperiod för att slippa tjafset med rösträkning på söndag kväll och valvaka i TV. Landsbygdsparlamentet hörde av sig då och då för att få ett skattebeslut eller en ny järnväg byggd. Ibland fick de det, ibland inte. De gånger Gösta och Gunnar var osams lottade de. Det kändes rimligt men blev tyvärr vanligare eftersom åren gick. De drog allt mera sällan jämnt – och drog allt oftare lott.

Gösta var nog den som led mest av det här. Dag ut och dag in funderade han på hur han skulle kunna manövrera ut Gunnar. Men varje lösning innebar risk för lottning. En sådan skulle ju, med 50 % sannolikhet, göra Gösta till ensam väljare. Men den skulle också, med samma sannolikhet, göra Gunnar till herre på täppan. Gösta hade aldrig trott på det där med ”tur i spel, otur i kärlek”. Hade han gjort det hade han förmodligen tagit chansen. Någon kvinnokarl var han ju inte.

En sen kväll lyste det i bara ett fönster i parlamentsbyggnaden. Det var Gunnar som satt och nattarbetade. Gösta gick förbi utanför, såg flitens lampa och fick en idé. Nästa morgon när Gösta kom till jobbet var polisen redan där. Huset var avspärrat, journalister svärmade runt dörrarna och Göstas sekreterare såg helt nedbruten ut där han stod i fönstret och spanade efter sin chef. Gösta gick fram till avspärrningen och skulle presentera sig när någon ropade ”Där är han. Ta honom!”.

De följande månaderna var surrealistiska. Gunnar hade hittats död liggande på sitt skrivbord. Han var ihjälslagen med regeringens beslutsklubba i mässingsinfattad ek. Ganska lämpligt, tyckte Gösta. Det som inte var så lämpligt var att Göstas fingeravtryck fanns på hela klubban. Dessutom fanns Gösta på film när han gick in i huset, gick in i Gunnars rum, kom ut igen, slängde klubban i en papperskorg och gick ut. Allt detta rullades upp under rättegången och Gösta fälldes mot sitt nekande. Han dömdes till tolv års fängelse och brydde sig inte om att överklaga.

Under de tumultartade månader som rättsprocessen pågick var parlamentsarbetet ajournerat. Men när domen fallit, lugnet återställts och tidningarna tröttnat började tjänstemännen fundera på hur man skulle kunna gå vidare. Parlamentet hade nu bara en ledamot och han satt i fängelse. Å andra sidan fanns det ingen regel som förhindrade dömda att delta i parlamentsarbetet, inte ens medan de avtjänade straffet. Gösta fördes alltså till plenisal och utskottsrum iklädd kostym, handfängsel och lämplig eskort. De första månaderna städade han av ärenden som blivit liggande. Först därefter skrev han sin första motion sedan Gunnars död. Den hette ”förtida frigivning av morddömda”. I korthet, och den var verkligen väldigt kort, föreslog motionären att fångar som dömts för mord, accepterat domen utan överklagande och gnäll, skött sig exemplariskt och dessutom hade särskilt viktiga samhällsfunktioner (dessa var uppräknade) skulle kunna friges villkorligt.

Motionen antogs enhälligt och kriminalvården fick i uppdrag att inventera vilka morddömda fångar som uppfyllde kriterierna. Det fanns bara en visade det sig. Gösta Vimpelhed. Gösta lämnade därefter in motionen om ändrad namnlag, skickade in anmälan om namnändring och kom hädanefter att kalla sig MAJORITAS.

MAJORITAS styr landet med välvillig, men järnhård, hand. Alla beslut fattas i demokratisk ordning. Då och då efter en kort ordväxling där MAJORITAS argumenterar med sig själv framför kamerorna.

På universiteten i landet diskuterar man ofta och gärna demokrati. Man är ganska överens om att MAJORITAS, och det egna landets konstitution, knappast kan kallas demokratiska. Men man lyckas inte sätta fingret på när, exakt, demokratin gick förlorad.

Lämna en kommentar