I landet Zenonia är man stolt över sin demokrati. Sina lagliga och allmänna val och sin envåldshärskare. Samtidigt.

Emperor Club Neon Sign, Yangon CC BY blemishedparadise
Emperor Club Neon Sign, Yangon CC BY blemishedparadise

Någon gång, någonstans, finns ett land som heter Zenonia. Det är den mest fulländade demokrati som världen skådat och det styrs enväldigt av en härskare som heter kejsare MAJORITAS. Fast han föddes faktiskt som Gösta Vimpelhed. MAJORITAS är det namn han gav sig själv någon tid efter införandet av den nya namnlagen. Den röstades för övrigt igenom i parlamentet efter en kort debatt och i fullständig enighet. En av de nya reglerna i lagen var för övrigt att namn nu kunde innehålla gemener och versaler. Alltså i den officiella versionen. Någon kunde alltså heta alice och någon annan MAJORITAS.

Men så har de alltså inte alltid varit. Ganska exakt trettio år innan den här historien tar sin början var Zenonia ett ganska vanligt land med ganska vanliga namnlagar. Och en ganska vanlig lagstiftande församling och en alldeles ovanligt vanlig regering. Zenonias då 11 miljoner invånare engagerade sig lite lagom i politiken och var lite lagom oense om det mesta. Inte så att det på allvar störde statsförvaltningen men så att det blev lite spännande vartannat år när det var valdags.

Gösta Vimpelhed var, vid det laget, en ung man som just avslutat sin skolgång med där vidhängande obligatoriskt politiskt engagemang. Han hade klistermärken på sin portfölj, var övertygad om att han förstått hur systemet borde fungera och dessutom citerad två gånger i den lokala tidningen. Båda gångerna i frågor i vilka resten av befolkningen, helt och fullständigt, struntade.

Men Gösta hade en idé som inte var så dum. Gösta insåg att folk hade tre egenskaper, som folk betraktat. Människor, som individer, hade många fler men just folk hade tre.

Den första var att de inte tänkte längre än näsan räckte.
Den andra var att de kunde förmås att göra nästan vad som helst om det blev en fördel inom den egna näsans räckvidd.
Den tredje var att de var varma anhängare av demokrati.

Gösta blev medlem i ett politiskt parti. En ungdomsorganisation med en, för honom, helt likgiltig politisk ideologi. Men valet av organisation var ändå inte slumpmässigt. Gösta var tjugo år och partiet han valde fyllde två viktiga kriterier. Den första var att det var litet. Den andra var att de 84 medlemmarna i ungdomsorganisationen var fördelade så att 47 st var under 21 år och övriga var 21 eller över.

Göstas första drag var överrumplande. Han motionerade till medlemsstämman, alltså den lokala föreningens årsmöte. Förslaget gick ut på att ett ungdomsförbund visserligen kunde organisera människor upp till trettio men att själva drivet ändå utgick från de verkligt unga. Han föreslog således att den lokala föreningens representanter till riksstämman bara kunde utses bland de som var under 21. Ordföranden och en del av styrelsen tyckte det var ett direkt olagligt förslag men fick ge sig. Omröstningen vid mötet blev en fullständig seger för Gösta. Stadgarna medgav att den lokala föreningen utser sina representanter och några riktlinjer för hur det skulle gå till fanns inte. Inte bara var de yngre i majoritet, de hade också slutit upp mangrant. De tre delegater som skulle skickas till Stockholm nästa höst blev följaktligen alla under 21 år.

Gösta var en av dem. Han åkte till riksmötet och ägnade tre dagar åt att prata med människor. Han siktade in sig på dem som var i hans egen ålder och berättade för dem hur han gjort. Med några få undantag blev hans nya kontakter eld och lågor. Gösta förklarade för dem att det inte var viktigt med åldersgränsen egentligen, det viktiga var att man la ribban så att minst 51 % fanns i den yngre gruppen. När riksmötet var slut hade han sått ett litet frö i inte mindre än 126 av landets 148 lokalavdelningar.

Nästa riksmöte blev något av en chock för det centrala kansliet, ordföranden för ungdomsförbundet och den sittande styrelsen. Den genomsnittliga åldern på delegaterna brukade ligga på 28 år men nu var den plötsligt 19. Och inte bara det. Riksmötet valde en ny styrelse och nya ledamöter till moderorganisationen. Alla under 21. Gösta var en av dem.
Väl invald i moderpartiets styrelse, och som en av de mer talföra ledamöterna, gjorde Gösta nästa överrumplande drag. Han gick ut i TV, tidningar och partiets egna kanaler och berättade om hur vi förspillde landets erfarenhet, hur vi hyllade ungdomen och hur vi skulle störta nationen i fördärvet om detta fortsatte.

Han var själv, hävdade han, ett exempel på denna exempellösa dyrkan av ungdomen. Se bara, sa han, hur ungdomsförbundet i mitt eget parti kommit att bestå av fjuniga skolpojkar som dricker rom och cola på konferenser och fnittrande skolflickor med Hello Kitty på väskorna. Hans förslag var radikalt. Han ville helt enkelt höja rösträttsåldern till trettio år. Det skulle återställa balansen mellan erfarenhet och nybörjarentusiasm till en realistisk och samhällsnyttig mix.

Bland de ungdomar som fungerat som Göstas språngbräda till Kgl Hufvudstaden var bitterheten lika påtaglig som förståelig. Bland övriga partimedlemmar, partistrateger och marknadsföringsnissar spreds entusiasmen å andra sidan fortare än ryktet om att det finns starköl i folkölsburkarna på COOP. Inte bara partiets medlemmar, utan hela väljarkåren, var ju fördelad på ett sådant sätt att man lätt skulle få majoritet för en kraftigt höjd rösträttsålder. Kopplade man frågan till en fullständig återställning av pensionerna, fördubblad semesterrätt för den som är över fyrtio och att golf äntligen skulle betraktas som avdragsgill friskvård skulle man säkra att en majoritet av befolkningen var på rätt sida om linjen även om alla naturligtvis inte skulle rösta på just Göstas parti.

Vill du veta hur det gick? Läs Zenonia och den kokande grodan!

Lämna en kommentar