Avsnitt två om landet Zenonia där den uttalade ärkedemokraten och idealisten Gösta Vimpelhed äntligen sett till att politik bygger på sanning och förnuft. Men hans ambitioner slutar inte där. Frågan är om de ens slutar... Första avsnittet heter Zenonia och den återupprättade visdomen.

Boiling Frog CC BY DonkeyHotey
Boiling Frog CC BY DonkeyHotey

Valet till parlamentet blev ytterligare en succé. Själv blev han inte invald som parlamentariker trots många påstötningar. Varje gång, särskilt om det fanns en TV i närheten, påpekade han att det vore skamligt att sätta sig och fatta beslut över vuxna människor när man knappt var torr bakom öronen. Särskilt hans omedvetna gest när han sa det där sista och liksom torkade sig bakom vänster öra fick folk att vilja se reprisen. Något som aldrig förr hänt ett TV-inslag i en valrörelse.

Men Gösta satt kvar i partistyrelsen och nu också i det verkställande utskottet. I riksdagen fick man majoritet för ett förslag om att ändra i grundlagen. Rösträttsåldern höjdes till 30 år och för att kompensera för denna inskränkning förkortade man mandatperioden till trettio månader. Fyra år senare var det val igen, medborgarna stödde det nya förslaget som nu anammats också av några övriga partier och plötsligt var valmanskåren i Zenonia märkbart mindre till antalet. Gösta var nu 25 år och hade alltså inte rösträtt i riksdagen. Däremot hade han mycket att säga till om i sitt partis styrelse. Han hade ett nytt förslag i rockärmen. Det gick ut på att skapa två kamrar i parlamentet. Men inte, sa Gösta, som förr med över- och underhus. Nej, den här gången skall vi se till att landsbygden får sin egen representation så att de verkligen kan hantera sina frågor. Vi är, fortsatte Gösta, en delad nation men inte på något dåligt sätt. Staden behöver landet och landet behöver staden. Men frågorna är olika och det är inte rättvist att landsbygdens viktiga frågor skall drunkna i tunnelbanefrågor och trängselskatter. Alltså föreslår jag ännu en ändring i grundlagen. Låt oss införa ett stadsparlament och ett landsbygdsparlament. Två olika intresseområden men med ungefär samma befolkningsunderlag. Gösta hade räknat ut att om man drog gränsen vid kommuner med 100 000 invånare skulle man få en handfull städer i det ena parlamentet och hela resten av landet i det andra. Stadsparlamentet skulle få drygt 51 % av väljarna men båda parlamenten skulle självklart ha lika många ledamöter. I övergripande frågor av nationellt intresse skulle man göra en gemensam omröstning där ordföranden i stadsparlamentet hade utslagsröst. De representerade ju trots allt en något större del av befolkningen.

En lång historia görs kort. Fem år senare hade Zenonia ett parlament med två kammare. Var och en ansvarig för sitt. Nationella lagar och frågor om försvarsmakten avgjordes i en kombinerad session där stadsparlamentet alltid fick sista ordet. Nu var Gösta valbar och hade tacksamt accepterat en plats både i parlamentet och i demokratiutskottet. Där gjorde han nästa utspel. Det är säkert dumt, sa han i en Tv-intervju, men jag är beredd att ta strid mot den allmänna opinionen. Jag tycker att rösträtten bör begränsas också uppåt. Dels utifrån det faktum att människor över 62 är ganska stela i sina tankemönster och alltså inte kan antas rätt förstå den snabbt föränderliga omvärld vi lever i. Dels därför att de ju faktiskt inte kommer att drabbas, eller gynnas, av konsekvenserna av sina beslut.
Den första reaktionen var ett vrål av klentrogna protester. Ackompanjerade av klapprande käppar, gnisslande rollatorer och skanderande av ”vi har byggt upp det här landet”. Men bakom denna formliga tidvåg av pensionärer och diton in spe fanns andra röster. Ganska många faktiskt. Gösta hade räknat ut att antalet väljare mellan 30 och 62 var något, om än inte mycket, större än antalet ovanför strecket. Det fungerade. Efter något år var man införstådd med principen och kunde diskutera utförandet. Det inrättades en seniorombudsman. En hel myndighet med 443 tjänstemän som skulle föra talan och se till intressen hos de som nu inte längre skulle få rösträtt. I samband med det nya grundlagsförslaget infördes två andra ändringar. Dels förkortades mandatperioden till 10 månader, dels infördes en regel om att grundlagen kan ändras med enkel majoritet vid ett enda parlamentsmöte. Dock med begränsningen att grundlagsändringar bara kan göras vid ett tillfälle under varje mandatperiod.

Gösta Vimpelhed manövrerade skickligt under de kommande fem mandatperioderna. Han såg till att varje fråga delade stadsparlamentet i två delar, en som gynnades och en som missgynnades. De som gynnades var alltid något fler. Var det inte åldersrelaterat så handlade det om lättnader för villaägare, rätt till ersättning för extrakostnader vid skilsmässa eller gratis vinterdäck. Vad landsbygdsparlamentet höll på med var ingen längre intresserad av. De hade varken pengar eller rådighet. Varje parlamentsperiod skar ner valmanskåren med lite knappt hälften och varje parlamentsperiod innebar att man förkortade mandattiden. Nu var den nere i fyra veckor, valet sköttes via telenätet och Gösta förkunnade stolt att man nu var den nation i världen som kommit närmast ”direktdemokrati”.

Människor med rösträtt var nu nere i några hundratusen. Valet var inte längre någon större angelägenhet för medborgarna. De gjorde i stället sina röster hörda i tidningarnas omröstningar, radioprogram och sociala media. Då var det dags för Göstas slutspel. Det första draget var att, halvt på skoj, föreslå det sittande parlamentet att man skulle begränsa rösträtten i allmänna val till, hör och häpna, de som redan var valda. Parlamentarikerna tittade häpet på varandra men insåg snart att det faktiskt inte fanns något konstitutionellt hinder. En av dem, en varm anhängare av Göstas politiska fingertoppskänsla, föreslog, inte alls på skoj, att bara manliga parlamentariker skulle få rösta. Det skulle spara både tid, pengar och begåvning. Kvinnor är ju betydligt bättre än vad vi män är, hävdade han, och de behövs därför bättre i det riktiga arbetslivet än här inne i en dammig parlamentsbyggnad. Förslaget gick igenom, om än nätt och jämnt, och väljarna bestod nu av 87 personer eller lite drygt hälften av de som satt i parlamentet. Med förändringen kom också ett minskat antal ledamöter. Vi kan självklart inte ha en beslutande församling som är större än valmanskåren som en av parlamentets jurister påpekade.

Gösta insåg att det var bråttom. Vem som helst skulle kunna manövrera vidare nu när mönstret låg i öppen dager. Och så blev det också. Visserligen kunde varje parlament bara fatta beslut om en grundlagsförändring men inget hindrade ju att man lämnade in en motion som fick ligga till sig till nästa mandatperiod. Och det var det någon som insåg. Herbert Fjällmössa hade redan registrerat ett förslag om att bara parlamentsledamöter som bodde utanför Stockholm skulle få rösträtt. De var 44 stycken och skulle vinna en omröstning, om än knappt. Gösta insåg att han alldeles strax skulle bli utan både rösträtt och säte i den beslutande församlingen. Men något mycket märkligt hände. Vid omröstningen uteblev Nikola Zleikovic från Göteborg. Det oppositionella förslaget, som innebar att bara Stockholmare skulle få rösta och vara valbara vann med minsta möjliga marginal. Nikola Zleikovic hittades för övrigt långt senare i Göta Älv på ett sätt som antydde att han fått hjälp om än inte livräddande sådan.

Gösta hade i tumultet inför och under omröstningen sett till att lämna in, och få diariefört, en lång rad motioner. En för varje mandatperiod och var och en av sådan art att församling och väljarkår halverades. Efter ytterligare en rad år bestod både parlament och väljare av två personer. Gösta och Gunnar. Ett av de sista dragen hade varit att införa en regel om förnamnskapital, en regel som angav den första bokstav som berättigar till deltagande i allmänna val. Den lagändringen förpassade Tatija ut ur den beslutande församlingen.

Vill du veta hur historien slutar?

Läs Zenonia och Columbi ägg!

Lämna en kommentar